17 september 2010
Wait and bleed
av: David Heibrandt
Man ska inte ta ut några valresultat i förskott, men om inte oppositionen klarar av att spinna upp utförsäkringsfrågan ordentligt de här sista dagarna så kommer det som det ser ut nu bli en fortsatt alliansregering.
Varför opinionsläget ser ut som det gör finns det många anledningar till. Mona Sahlin är en av dem. Dels för att hon som sagt var tvingats in i ett ofrivilligt samarbete med Vänsterpartiet, dels på grund av att hon inte lyckats få genomslag för sina budskap i media, men också på grund av hennes historia. Och då snackar jag inte om Toblerone, parkeringsböter eller kursade firmor, utan om det bagage hon bär på som före detta partiledarkandidat.
Den politiker i västvärlden som Mona Sahlin har mest gemensamt med är, ironiskt nog, Gordon Brown. Bägge har tidigare varit högst möjliga kandidater till den högsta posten i sitt parti, men fått stå tillbaka och istället vänta på sin tur. Ironin ligger i det faktum att Sahlin både som person och politiker har mer gemensamt med Tony Blair; bägge är karismatiska larger than life-personligheter och födda kommunikatörer, samtidigt som Persson och Brown framstår som gammeldags buffliga kamrertyper stöpta i samma form.
Det handlar alltså inte om person eller kön här, utan om brist på momentum. Socialdemokratin hade efter förra valet behövt gå igenom en ordentlig förnyelseprocess. Något som Sahlin också hade ambitionen att genomföra. Men, hon misslyckades, och det blev bara mer av samma samma som förut plus butlers och könsneutrala toaletter. Förmodligen till stor del på grund av att hennes egen organisation kände henne för väl som person och som ledare vilket kraftigt försvagat hennes position.
Det finns en anledning till varför företag som går igenom allvarliga kriser nästan alltid byter VD. Förändring i organisationstoppen signalerar att man tar problemen på allvar och att man är beredd att ta till drastiska metoder för att komma tillbaka på rätt köl igen. En ny person har dessutom ett nästintill gudagivet mandat att, under den inledande förvirring som uppstår vid en större omorganisation, driva igenom de obekväma beslut som av nödvändighet måste fattas i en sådan situation. Det mandatet har man inte om personalen redan har en förutfattad mening om en, under förutsättning att man inte lyckas bygga en prodigal son-myt omkring sig vill säga.