Valbloggen 2010

Obamas presidentvalskampanj var en stor inspirationskälla för politiskt intresserade världen över. Även svenska partikanslier och PR-byråer skickade spanare för att hämta hem de senaste idéerna. De kom hem och berättade att vi 2010 skulle få se en svensk valrörelse inspirerad inte bara av Obamas nydanande kampanjmetoder utan också av hans starka budskap om förändring.
Idag känns den entusiasmen avlägsen. Obama-effekten lyser med sin frånvaro i valrörelsen. Internet har inte lyckats mobilisera massorna och ingen talar om förändring.

Vad är det då som hindrar partierna från att tillämpa de råd som strateger och konsulter så frikostigt förmedlade efter Obamas segerval? Varför går inte alliansen till val på att förändra folkhemmet? Och varför är det inget tryck i de rödgrönas lansering av Mona Sahlin som Sveriges första kvinnliga statsminister?

Alliansen fegspelar. De liknar ett fotbollslag som, efter att ha gjort ett ledningsmål, valt att backa tillbaka och avstå från att anfalla av rädsla för kontringar. De rödgröna har taskigt självförtroende. Mosa-Mona-kampanjen gör att de inte törs lansera Mona som Sveriges första kvinnliga statsminister med den kraft som krävs. Facebookgruppen för oss som vill att Sverige ska få sin första kvinnliga statsminister är än så länge mycket mindre än den för dem som föredrar en lyktstolpe framför Mona Sahlin.

Det är sant att svenskarna inte är lika trötta på vare sig regeringen Reinfeldt eller den långvariga socialdemokratiska dominansen som USA:s medborgare var på president Bush. Och det stämmer att en kvinna som Sveriges statsminister inte är en lika omvälvande tanke som en svart president i USA. Det var ju bara några år sedan som man kunde bygga en komedi på det osannolika i tanken att USA skulle styras av en svart man.

Men jag tror ändå att båda sidor skulle tjäna på att våga mer. Defensiv fotboll är ingen publikfavorit och alla älskar berättelsen om den uträknade kämpen som i sista sekunden oväntat reser sig.