Som opinionsläget ser ut nu så går oppositionspartierna mot vad kidsen brukar definiera som en ”epic fail”. De har på något sätt lyckats tappa ett enormt övertag på ingen tid alls, och Socialdemokraterna ser dessutom ut att tappa positionen som största svenska parti vilket ingen direkt hade räknat med för ett år sedan.
Jag är medveten om att de av mina bekanta som är politiskt aktiva på den borgerliga sidan sannolikt vill kreditera detta faktum till just deras partis förträfflighet. Själv är jag skeptisk till att det skulle vara orsaken. Inget har egentligen förändrats hos Alliansen. Politiken ligger fast, inga spektakulära och valvinnande utspel har gjorts. Likaså verkar kommunikationsstrategier och budskap vara som de alltid har varit. Om då inget har förändrats hos Alliansen så måste nyckeln till förändringen ligga hos oppositionspartierna.
SVMp-gänget lyckades tidigt i mandatperioden sätta en bild av Alliansen som egoistisk och teknokratisk, som ett gäng illvilliga borgare som av rent djävulskap drev sjuka till självmord och tvingade arbetslösa att sälja sina förstfödda till kinesiska organfarmare. Det var det kalla Sverige, ett land där de svaga skulle komma att slås ut och friskolekapitalisterna gavs fria händer att flytta varenda skattekrona till Caymanöarna. På det hela taget så hade man på ett mycket skickligt sätt kopplat greppet om den medierade bilden av verkligheten, vilket är vad som krävs för att vinna ett val.
Vad som har hänt sedan dess är inte helt lätt att tolka. Att vänstergänget skjutit sig själva i sank är dock uppenbart. Min analys av det hela är att de saker som haft mest betydelse för opinionsförändringen är, utan inbördes ordning; butlers i tunnelbanan, clowner på ålderdomshemmen, uteblivna skattehöjningar samt sänkt maxtaxa på förskolorna.
Om det nu är så sataniskt att leva i Sverige som det tidigare har påståtts, hur kan då införandet av en clownreform på ålderdomshemmen vara en prioriterad valfråga? Om RUT-avdraget är av ondo, hur kan det då vara okej med skattefinansierat tjänstefolk i (den stockholmska) kollektivtrafiken? Om låga skatter urholkar välfärden, varför höjer man dem inte? Om det är fel att gynna de ”rika”, varför ska då den välbeställda medelklassen få billigare barnomsorg? Genom dessa utspel så har oppositionen indirekt erkänt att hela kalla Sverige-grejen bara varit tom retorik och sofismer. För om borgarna nu skulle ha saboterat den allmänna välfärden i den utsträckning som tidigare påståtts så borde en total återställning varit det som prioriterats i stället för valfläsk till stockholmare med hushållsinkomster runt miljonen. It doesn´t make sense.
Nyckelbegreppet här är kognitiv dissonans. För, om kommunikatören inte klarar av att bygga mening och sammanhang till sina påståenden om ett varumärke, så kommer mottagaren själv försöka hitta det sammanhanget. Eller helt sonika bli så pass förvirrad att han eller hon inte ens bryr sig om att försöka utan istället går direkt på en konkurrerande produkt. De som inte klarat av att rationalisera bort de motsägelser som finns i oppositionens utspel har uppenbarligen gjort just detta, konstaterat att det här inte håller ihop och istället flyttat sina sympatier till alliansen.
Media tenderar till att vara de i en valrörelse som är mest opinionskänsliga. Ett exempel på det är Jörg-gate fallet med den sjukskrivne läkaren. För ett år sedan så hade det garanterat genererat krigsrubriker om inhuman moderatpolitik, nu blev det istället löpsedlar om Socialdemokraternas försök till manipulation av SVT.
För att Alliansen ska tappa det här övertaget kommer det krävas en skandal av eyjafjallajökull-magnitud. För just nu så är det otvivelaktigt så att oppositionen lider av samma åkomma som Hammarby: de kan inte vinna.