15 september 2010
Ohlys bröstpump blev min räddning
av: Kalle Lindberg
Att skriva är inte bara ett bra sätt att strukturera sina tankar, utan också en utmärkt metod för att generera nya idéer. När jag började blogga om retoriken i valrörelsen var en förhoppning att jag samtidigt skulle snubbla över ett lämpligt uppsatsämne.
Efter att ha avverkat aspekter som faran med kannibalism, vårt behov av konflikter och viljan att vinna, började jag dock misströsta. Inget enskilt ämne kändes tillräckligt spännande för en hel uppsats i retorik. Men så blev bröstpumpen en ”snackis”. Fascinerad följde jag debatten efter att Lars Ohly använt ordet i SVT:s utfrågning.
Jag såg vad som krävs för att åstadkomma en snackis. Precis som andra snackisar vi minns i denna valrörelse överskrider bröstpumpen gränsen mellan det politiska och det personliga.
Jag såg hur en snackis kan ändra dagordningen. Bröstpumpen förde åter in jämställdheten i valrörelsen.
Jag såg vilka snackisen kan mobilisera, nämligen opinionsledarna. De vars åsikter vi andra litar till när vi ska bilda oss en egen uppfattning. Den fulla potentialen framgår dock först när vi jämför bröstpumpen med ett par andra snackisar från valrörelsen. Jag tänker på det kissprov Bodström vägrade lämna till Sveriges Radio och den handväska Sahlin tog med sig när SvD skulle ta en gruppbild av Riksdagens partiledare och språkrör. Kissprovet, handväskan och bröstpumpen visar att snackisen har en inbyggd cykel. Bodström går från misstänkliggjord till hyllad, Sahlin från kritiserad till försvarad och Ohly från hånad till respekterad.
Bodström misstänkliggörs inledningsvis, enligt logiken att den som inte vill lämna kissprov måste ha något att dölja. Sedan jämförs han med Ask, som villigt lämnar kissprov, och hans vägran blir ett bevis på personlig integritet. Sahlin kritiseras först för sin dyra accessoar. Men kritiken övergår snart i frågan varför det är fritt fram att kritisera Sahlin för hennes dyra handväska, medan Reinfeldt slipper stå till svars för sin än dyrare klocka. Ohly blir först åthutad av såväl kollegorna i det rödgröna samarbetet som av politiska kommentatorer. Men i en andra våg av uppmärksamhet får han beröm av ledarskribenter, debattörer och krönikörer i Expressen, SvD och Aftonbladet.
Jag menar inte att en snackis alltid skulle vara positiv för avsändaren. Alla minns vi väl Unsgaards facebookande om arbetslinjen. Däremot hävdar jag att snackisen kan vara en väg till problematisering och fördjupad förståelse.
Låt mig berätta en liten anekdot för att förklara hur jag tänker.
I en utvärdering av ett projekt för att föra ut nya jordbruksmetoder bland fattiga bönder i Sydamerika fann man, i ett i övrigt nedslående resultat, en by som stod ut som ett framgångsrikt exempel. Här hade bönderna verkligen tagit till sig och börjat tillämpa de nya metoderna.
När utvärderarna besökte byn upptäckte de att bönderna inledningsvis inte alls hade förstått. De hade tvingats använda mycket tid till att diskutera och bearbeta budskapet. Denna process var förklaringen till att de tagit till sig de nya metoderna. Missförståndet var framgångsfaktorn.
Snackisen visar på samma sätt att den kommunikatör som inledningsvis blir missförstådd inte nödvändigtvis har misslyckats. Tvärtom. Det är just de budskap som tvingar mottagaren att ställa frågan ”Hur tänkte du nu?” som öppnar för kommunikation som kan förändra människors kunskaper, åsikter och handlingar.