Det har varit en lång och intressant valrörelse där opinionssiffrorna böljat upp och ner. Från dagen efter förra valet och ungefär tre och ett halvt år framåt så såg det ut som att den borgerliga regeringen skulle bli ytterligare en parentes i svensk politisk historia. Sen började något hända, där stödet för regeringen steg i takt med att oppositionen kom med utspel, för att sedan tre dagar innan valet se ut som att regeringen återigen skulle få egen majoritet. Sen kom det ett klamydiabrev, inte på posten, men via internet. Jag hade räknat med att det skulle få större genomslag i opinionen än vad det fick, men så blev det inte. Det påverkade dock valresultatet tillräckligt mycket för att skicka Sverigedemokraterna till en vågmästarposition vilket knappast var avsikten. Sverigedemokraterna drabbade oss med ett historisk valresultat och gav Sverige sitt första (eller andra, beroende på vilket värde man lägger i ordet) öppet invandrarfientliga parti i riksdagen, något som gett allianschampagnen en bismak av surt.
För den som roas av spelteori så kommer de kommande veckornas förhandlingar och förvecklingar vara som en andra julafton, där alla kommer att pressa varandra för att inflytandemaximera och för att undvika ett nyval. Frågan är vem som anser sig vinna eller förlora mest på ett sådant, och hur långt man vågar dra ett chicken race innan man lägger sig.
Socialdemokraterna gjorde ett historiskt dåligt val, Moderaterna ett historiskt bra. Om Socialdemokraternas grepp om svensk politik verkligen är bruten återstår att se, men mycket talar för det. Beroende på hur Miljöpartiet agerar i regeringsfrågan kan det mycket väl vara de som är största rödgröna parti efter 2014 års val.
De mindre allianspartierna kommer fortsatt ha att förhålla sig till Moderaternas dominans, även om tappet för dem inte blev så stort som jag hade trott. Om Miljöpartiet skulle tas in i regeringen, och bli andra största parti, ännu mera så. Framförallt så har Centerpartisterna all anledning att känna sig stressade över det här då partierna delar hjärtefrågor. Mp skulle nog definitivt kunna tänka sig både närings- miljö, infrastruktur- och miljödepartement.
Att följa den interna Socialdemokratiska debatten efter valet kommer också att bli potentiellt stor underhållning. Det kommer ställas krav och sättas hårt mot hårt från både höger- och vänstersossar. Var det media, samarbetet med Mp eller samarbetet med V som sänkte skutan, eller har Sverige blivit såhär hårt, kallt och egoistiskt på bara fyra år? Hur ska man fortsättningsvis se på sig själva och på sin roll, med samma arrogans som tidigare eller mera ödmjukt? Kommer Mona Sahlin sitta kvar, och om inte, vem tar över? Det är många frågor som väntar på att besvaras. Om de inte besvaras snabbt och rätt så är möjligheterna till en vänstervalseger 2014 små.
Både Feministiskt initiativ och Piratpartiet hamnade utanför riksdagen, bägge med god marginal dessutom. Dessa två partier bör nog ta en funderare på hur de bäst går vidare. I teorin kanske ett blocköverskridande fokusfrågeparti ser ut som en bra idé, i praktiken vill väljarna ha tydligare besked och i praktiken så kommer vänster-höger-dynamiken skapa interna slitningar som är svåra att hantera. F! lär fortsätta som parti ett tag till, och kan säkert med träget arbete vinna mer mark. PP däremot gör nog bäst att tänka om. Om jag vore Piratpartist så skulle jag bygga bort partitanken och istället skapa en tankesmedjeliknande rörelse som kan jobba med lobbying och opinionsbildning inom integritets- och internetområdet. Organisationen finns på plats, man har stort gräsrotsstöd, sympatisörer i alla partier, ingen konkurrens, fortfarande hög trovärdighet, ett stort nätverk och förmodligen mycket goda möjligheter att hitta finansiärer istället för bidragsgivare. Frågorna är för viktiga för att försvinna i ett 0,5-procentsparti, och de kommer inte tas om hand av de partier som premierar långvarigt kaffekokande på partiexpeditionen framför nytänkande och visioner.
Det blev ett kommunikativt val, som avgjordes av vilka som var sämst på att kommunicera. Alliansen har inte spelat sina kort bra utan man har varit alldeles för teknokratisk och alldeles för navelskådande. Det hade mycket väl kunnat bli ett klamydiaval, för man har inte klarat av att kommunicera varför utförsäkringssituationen ser ut som den gör. Arbetslinjetjatet har blivit mer och mer tröttsamt ju oftare ordet sagts, även om reklamfilmen var valets snyggaste. Till alliansens stora lycka så har oppositionens taktiska och strategiska missar aldrig sinat. Varje gång de haft lite edge så har det kommit ett idiotförslag, eller så har någon tvingats försöka förklara varför de inte är överrens. Väljarna verkar vilja ha tydliga besked nuförtiden, så det kommer inte räcka med att hänvisa till en kommande utredning för att förhala en fråga längre. Det känns odelat bra.
Den dresscode som Schlingmann tvingade på Moderaterna skulle jag vilja utnämna till ett genidrag. Arroganta täbymoderater med klubb-blazer är lika bra valarbetare för vänsterlägret som Marita Ulvskog är för alliansen. Med det så lades den sista varumärkesbyggstenen på plats för det nya arbetarpartiet.
Gudrun Schymans pengabränning var valrörelsens mest innovativa PR-kupp. Som det ser ut så verkar den dock mest ha dödat den gamla sanningen om att all PR är bra PR. Om man inte räknar med PR-värdet för Studio Total såklart. Det översteg vida de hundratusen de gav bort och visar tydligt på problemet med att låta byråer jobba åt en på pro bono-basis. Det finns inga gratisluncher.
I bloggosfären har Alliansfritt Sverige jobbat på överlägset bäst, och har dessutom varit den enda delen av vänstern som orkat och vågat göra det med humor istället för med allvar. Ingen PR-byrå i världen hade kunnat göra ett bättre jobb för att sprida oppositionens buskap med den virala kraften. Klamydiabrevet kunde ha seglat upp som en stark utmanare, men räckte inte ända fram. Roligast var bloggen ”Mitt eget jävla Narnia” som totalsågade Alliansloggan. Bästa virala videon stog Alliansfritt Sverige för. Eskil Erlandsson som pratar tidelag är en modern klassiker som kommer leva kvar länge och förmodligen definiera hans politiska gärning för folkflertalet. Det kanske inte är så konstigt att politiker inte bryr sig om Internet, trots allt.
Avslutningsvis så vill jag skänka en tacksamhetens tanke till alla gräsrötter som, oavsett parti, gjort ett enormt jobb med att stå i regnet och försöka prata politik med stressade medmänniskor, dela valsedlar och göra allt det där andra som inte är glamoröst men ändå utgör kittet i det demokratiska samhället. Det var för er skull jag gick och röstade.