Valbloggen 2010

Förra veckans stora grej i den politiska kommunikationens värld var släppet av partiers och organisationers valkampanjer. Den här typen av annonsmaterial har en ovana att vara extremt generiskt; så pass allmängiltigt att det blir fullkomligt ointressant, och dessutom fullkomligt renons på kreativitet och intelligens. Det material som släppts hitintills har, med undantag för KD:s affischer, inte överraskat mig.

En organisation sticker dock ut lite extra mycket. Landsorganisationen har, sin vana trogen, satsat en enorm massa miljoner på en rödgrön valseger. Man har bland annat tagit fram en annonskampanj som jag antar kommer gå på stortavla och i print. Den här kampanjen förbluffar mig på många sätt. Utöver det uppenbara; inget Internet, ingen interaktivitet, inget forum för dialog; så är den också extremt korkad och galet ful. Man får lätt intrycket av att LO lagt uppdraget på en praktikant med en tvåveckorskurs i Photoshop som enda reklamliknande utbildning.

Under mina år i kommunikationsbranschen så har de flesta strateger och tänkare jag stött på varit överrens om en sak: man ska aldrig underskatta sin målgrupps intelligens. Jag har inte funnit anledning till att säga emot detta, även om jag nog vill tillägga att det är ytterligare ett kardinalfel att överskatta den. Folk är inte dumma, men orkar ytterst sällan lägga energi på att tolka kommunikation oavsett hur smart den är utformad.
 
LO lyckas i den här kampanjen bra med att se politikkonsumenten som en fullkomlig idiot, vilket väl säger en hel del om hur de ser på sina egna medlemmars mentala förmågor. Copyn når knappt upp till lågstadienivå. Allt är dumt eller bra, eller till och med ”dunderdumt” eller ”megabra”. Argumentationen får vilken förskolekonversation som helst att framstå som hämtad från Alonquins runda bord. Bildvalet är propagandistiskt på ett nästan parodiskt sätt: de borgerliga politikerna är glåmiga och orakade, och för att göra det lite extra tydligt hur dunderdumma de är så har man *drum roll* - vänt upp och ner på dem! Mot dessa ställs glada och friska LO-medlemmar som vet att det är bättre att satsa på utbildning. Och att det är bättre att folk har jobb. Typ. Liksom.

Jag tillhör den del av valmanskåren som uppskattar elakheter, fula knep och slag under bältet. Det är en del av spelet, och en av förhållandevis få saker som klarar av att sätta nerv i politiken. Vem som utdelar tjuvnypen är inte lika intressant, utan jag kan uppskatta en snygg manöver även av någon jag inte sympatiserar med. Det jag däremot har oerhört svårt att acceptera är när det satsas stora summor pengar på undermålig kommunikation. Det gör mig oerhört provocerad.

Människan har ägnat flera tusen år åt att förfina sina propagandatekniker och åt att hitta smarta sätt att demonisera sin motståndare. Första och andra världskrigen medförde en explosiv utveckling av branschen och dess metodlåda. Från 50-talet och framåt har man gradvis gått från göra affisch-stadiet till ett läge där konsumentinsikt och kreativitet tillåts samspela för att skapa önskvärd effekt och maximal ROI. LO lyckas dock missa hela den utvecklingen och släpper en kampanj som aldrig borde fått lämna pannåstadiet med annat än en kraftig bakläxa till byrån.