Valbloggen 2010

Vänsterpartiet kör traditionellt sett med en väldigt konfrontationsinriktad argumentation i både debatter och framtaget material av olika slag. Det måste vara väldigt enkelt att vara kommunikatör i Vänsterpartiet. Fläska på med lite klasskamp, lite ”sno från de rika” och bilder på några sura undersköterskor från Göteborg så blir alla nöjda. Alla har rätt att få allt, nu, någon annan betalar. Helst någon som inte tillhör målgruppen.

För mig som alltid närt en hemlig dröm om att få jobba med propaganda åt en totalitär regim så är det givetvis en avundsvärd position. Allt är alltid vitt eller svart, rött eller blått, arbetare eller kapitalist, och man kan köra med en konsekvent ”and you are lynching negroes”- argumentation så fort man blir ifrågasatt. Det gör det väldigt enkelt att jobba med schabloniserade arketyper och extremt avskalade budskap i kommunikationen. Normalt sett vill säga. Inför det här valet har Vänsterpartiet ett nytt utgångsläge där man som jämlik samarbetspartner måste vara med och bygga basen för ett fungerande regeringsbygge efter en eventuell rödgrön valvinst.

Så här långt så verkar det som att samarbetet landat i ett givande och ett tagande. Vänsterpartiet går med på att för tillfället inte tjata om EU-utträde i utbyte mot att Socialdemokraterna går med på att kräva att USA lämnar sina baser och ensidigt slänger sina kärnvapen. Frågan om svensk trupps vara eller icke vara har skjutits på framtiden, men ligger hela tiden under ytan och bubblar.

Min känsla, efter att på sistone ha ägnat en hel del tid åt att läsa vänsterbloggar, är att Vänsterpartiet framförallt kommer att ha ett internt kommunikativt problem under hela valrörelsen. Ett problem som kommer att eskalera vid en rödgrön regeringsbildning. Det finns ett stort hat mot Miljöpartiet i vänsterkretsar, de ses generellt som alldeles för borgerliga. Det finns också en stor skepticism och ett avståndstagande mot den mer pragmatiska Socialdemokratin. Sakfrågemässigt så kommer EU och Afghanistan, tillsammans med ett eventuellt behållande av jobbskatteavdragen, bli tre frågor som Vänsterpartiet kommer att ha fortsatt mycket svårt att hantera internt.

Vänsterpartiet har i sin nuvarande Ohly-ledda form ett svagt väljarunderlag. Partiet ligger konstant runt fem procent i alla pollar jag har sett så här långt. De fem procenten är sannolikt hårdnackade och inte särskilt ideologiskt rörliga varför Vänsterpartiet inte borde ha svårt att klara sig kvar om de bara får sin väljarbas att rösta, något som inte heller borde vara svårt då målgruppens hat mot den borgerliga regimen borde vara stort nog för att övervinna alla känslor av partiledningssvek. De konkurrerande alternativen, då främst i form av Rättvisepartiet socialisterna och Kommunistiska partiet samt till viss del F!, saknar reella möjligheter att påverka valresultatet i stort vilket utifrån ens den mest basala spelteoretiska analysen ger vid hand att en röst på dem är fullkomligt bortkastad. Samtidigt så bör partiet redan nu börja fundera på hur och när man ska kunna göra en snygg exit ur regeringssamarbetet om man vinner. I längden kommer det inte funka för någon att ha Vänsterpartiet i regeringsställning. Den kravnivå man har och den retorik man har låst in sig i, med utnämnande av sina kompisar till ”välfärdens fiender” som höjdpunkt, funkar helt enkelt inte när man sitter på makten utan partiet bör rikta in sig på att fortsätta som oppositionell stödtrupp till en S-Mp-regering istället för att vara en del i regeringsamarbetet på sikt.