Valbloggen 2010

Folkpartiet är ett svårgreppbart parti. Man vet aldrig riktigt var man har dem samtidigt som de alltid befinner sig något till höger om mitten. För inte alltför lång tid sen brukade det sägas att alla svenska partier var socialdemokrater, förutom socialdemokraterna som var folkpartister. Socialliberalismen har kommit att bli den ideologi som alla har att förhålla sig till vilket i sig inte verkar ha förändrat Folkpartiets position i svensk politik nämnvärt.

På politikerplanet är Folkpartiet extremt stabilt. Nyamko Sabuni är en av de (i positiv bemärkelse) hårdaste politiker jag känner till. Hon är ett konstant rött skynke för vänsterpartierna som de har extremt svårt att hantera utan att förfalla till användande av fula och kränkande ord. Birgitta Ohlsson går hem hos liberala feminister och Björklund hos både lärare och militärer. Trots att dessa tre politiker är profilmässigt extremt olika så fungerar de ändå förvånansvärt bra tillsammans. Folkpartiet har post Leijonborg varit imponerande konsekventa i sin kommunikation. Man har satsat hårt på ett par profilfrågor och drivit dessa på ett mycket effektivt sätt. Mona Sahlin har tvingats förhålla sig till den björklundska synen på skolpolitik på ett sätt som hon knappast är bekväm i, dessutom på ett sätt som de betygsfientliga Mp och V definitivt inte kommer köpa. Skolfrågan är det politikområde där möjligheten till en alliansseger på walk over är störst.

Folkpartiet har, så länge som man håller sig inom sin komfortzon och utanför socialdemokratiska intranät, inget som direkt talar emot dem men inte heller något som talar för att de kommer att överprestera.