Valbloggen 2010

Samtidigt som Moderaterna utmanar Socialdemokraterna om positionen som Sveriges största parti ser det mörkt ut för Alliansens andra partier. Många skyller kräftgången för Björklund, Olofsson och Hägglund på att de hamnat i skuggan av Reinfeldt och Borg. Men frågan är om inte det främsta hotet mot ett bra valresultat finns i de egna leden.

Om man väger samman resultaten från de stora opinionsundersökningarna ligger de borgerliga småpartierna en eller ett par procentenheter under resultatet i förra valet. Det betyder risk för förlorade mandat och en hårdnande kamp om dem som återstår. Vapnet i den kampen är hårt profilerade personvalskampanjer.

Visst kan kontroversiella uttalanden skapa uppmärksamhet. Men den blir ofta negativ. Centerpartiets Jonas Pettersson stöter nog bort fler väljare än han attraherar genom att anklaga byggarbetare för att fika för mycket.

Ett annat sätt att få uppmärksamhet är att göra ett utspel som går mot, eller ser ut att gå mot, partilinjen. Som när Folkpartiet vill exportera sexköpslagen till Europa samtidigt som partiets riksdagsledamot Camilla Lindberg vill riva upp den här hemma. Eller som när Kristdemokraternas Mats Odell vill förbjuda kamphundar samtidigt som Göran Hägglund talar om att partiet ska vara en gränspolis som ser till att politiker inte kan inskränka människors valfrihet.

I takt med de sociala mediernas växande betydelse talar alltfler om vikten av att våga släppa kontrollen över varumärket. Men frågan är om det rådet alltid är så klokt eftersom väljarna belönar tydliga partier och straffar otydliga.

Kannibalismen inom de borgerliga partierna kan visa sig vara ett minst lika stort problem som kannibalismen mellan dem.