Socialdemokraterna sitter som redan tidigare sagt i en besvärlig sits. Between a rock and a hard place, som jänkarna skulle sagt. Ursprungligen skulle man ha gått till val på ett samarbete med Miljöpartiet allena, där satte dock facket P och Vänsterpartiet tvingades in i samarbetet mot Mona Sahlins vilja. De flesta fackföreningarna skyr Miljöpartiet som pesten. Dels för deras kärnkraftsmotstånd som anses hota svensk basindustri, och dels för att de ses som borgerliga av alla som befinner sig till vänster om Socialdemokratins mittpunkt. Utöver det så ser de flesta fackföreningarna på Mona Sahlin med stor skepticism och hon tvingades krypa rätt rejält för dem för att kunna få bli partiledare den här gången. Sist gick det ju sådär. De flesta insatta är rätt ense om att hela Tobleronebomben släpptes av LO just för att hindra Sahlin från att ta över efter Ingvar Carlsson.
Under de senaste åren så har Socialdemokraternas strategi gått ut på att knäcka centern, snacka högerspöken, snacka utförsäkringar, snacka pensionärsskatt och på att upprepa mantrat ”skattesäkningar för lånade pengar” närhelst partiets företrädare fått tid i etern. Alltså, en helt fullt ut negativ strategi, fylld av skrämselpropaganda, där inga besked om den egna politiska viljan getts.
Det har varit en fungerande strategi fram till nu. En gammal reklamsanning är att när man själv kräks på sitt budskap så har det börjat nå ut till en bred massa. Socialdemokraterna har tjatat om samma saker så pass länge att kräkreflexen sannolikt börjat stimuleras hos fler utomstående än bara hos mig. Om socialdemokraterna har tänkt vinna val så är det sannerligen dags att byta skiva nu. Eller i alla fall byta låt. Detta om inte annat av rent taktiska skäl.
I samband med förra valet så träffade jag en av de socialdemokratiska ministrarnas pressekreterare. Det här var strax efter att en av Sveavägen femtiåttas medarbetare blivit påkommen med att bl a skicka ut falska påståenden om att Reinfeldt skulle ha använt svart städhjälp. Jag pressade pressekreteraren rätt hårt om det här för att få honom att erkänna att upplägget var sanktionerat av partiet. När han till slut tröttnade på mig så upplyste han mig vänligt men bestämt om att negativt kampanjande enligt all vedertagen kunskap bara fungerar för att förstärka en nedåtgående trend hos en motståndare. Om den man försöker smutskasta istället är på uppåtgående så blir det istället som att kasta smuts på en fläkt. Allt stänker tillbaka på en själv. Ergo - tilltaget var inte sanktionerat av Sveavägens strateger utan ett privat initiativ av en desperat medarbetare. Om detta fortfarande gäller så börjar det alltså bli dags för Socialdemokraterna att ändra strategi om man inte vill skada sig själva.
Generellt sett så är Socialdemokraterna det enda svenska parti som kan kommunikation. Det må jobba en oändlig massa gamla PR-konsulter och reklamare på den borgerliga sidan, men de lyckas sällan prestera. Där Socialdemokraternas arbete styrts av gedigna målgruppsanalyser, detaljerade planer och enorma excelark så har borgarna låtit slumpen och osynkade budskap leda dem till ett konstant politiskt utanförskap. Nu är läget annorlunda. Det är svårt att se varför, men jag antar att det har med Mona Sahlins ledarskap att göra. Hon har lyckats samla ihop en innersta politisk krets som får Perssons regeringar att framstå som färgstarka vilket är en bedrift i sig. Samtidigt så verkar hon ha fått resten av sin personal att underprestera grovt. Det var länge sen man såg något kreativt komma ut från det Socialdemokratiska kampanjhögkvarteret. Det är lite synd. Utifrån ett kommunikationsstrategiskt perspektiv har det alltid varit en fröjd att se Socialdemokraterna in action. Traditionellt har det varit det Socialdemokratiska stortyskland mot det borgerliga Frankrikes Maginotlinje.
Det senaste Socialdemokratiska draget, att få Mona Sahlin att framstå som mobbad, kan inte beskrivas som annat än ett katastrofalt feltänk. En politiker i topposition ska tåla en hel del stryk, annars ska hon eller han inte vara där. Att försöka få sympati för att en politisk motståndare är elak mot en förmedlar inget annat än en stark känsla av desperation. Här är vi alltså tillbaka i det tidigare fläktresonemanget. Jag skulle verkligen vilja se en seriös studie på hur organiserade tycka synd om-kampanjer påverkar opinionen, min starka känsla är att de är direkt kontraproduktiva.
Socialdemokraterna kommer att göra ett extremt dåligt val i år. Allt annat vore en sensation. Det enda de kan hoppas på för att få statsminsterposten är att Miljöpartiet fortsätter leverera, och att tillräckligt många väljare skräms av utförsäkringsmonstret. Alternativt att något alliansparti faller ur riksdagen. I förtroendekampen Sahlin-Reinfeldt så vinner den sistnämnde på alla punkter. I förtroendekampen mellan Östros och Borg så är det inte ens någon match. Urban Ahlin har inte bara Carl Bildt att kämpa mot, utan även Lars Ohly. Ahlins roll i svensk politik är alltså långt ifrån avundsvärd, särskilt som utrikespolitiken inte direkt är prioriterad i den svenska debatten.
Med Acne som byrå så borde Socialdemokraterna ha all möjlighet att få till ett grymt reklamkoncept, än så länge har dock inget jag sett komma ut från det samarbetet imponerat. Där kan jag dessutom tillägga att jag till skillnad från den här bloggaren inte ser någon skillnad mellan politisk kommunikation och annan kommunikation. Allt handlar om sälj, oavsett om det är väljarbudskap eller konserverad gröt som ska krängas.