Valbloggen 2010

Förra veckan lyssnade jag på Fabian Bengtsson, VD på Siba som i Sveriges Radio berättade om när han i januari 2005 blev kidnappad. Offentlighetsprincipen kom upp i diskussionen och om jag minns rätt så sa Fabian att han än idag stödjer Offentlighetsprincipen men utan den hade han troligtvis inte blivit kidnappad. Utan Offentlighetsprincipen hade det inte heller varit lika enkelt för journalister att omringa politikernas hus eller att ringa deras barn.

Nyligen aktuella frågor såsom Littorins avgång och prinsessan Madeleines och Jonas Bergström separation sätter fokus på frågan om gränsen för journalisterna i deras kommunikation i gränslandet mellan privat och offentligt? Eller har journalisterna i fallet med prinsessan Madeleine såväl som i fallet Littorin för länge sedan passerat gränsen för vad som är allmänintresse i relation till privatliv?

Det är klart att vi vill veta mycket om våra politiker. Vi försöker förstå dem och vi ifrågasätter dem. En grund i problematiken är att vi läsare väljer att läsa artiklar även när vi direkt inser att tidningen agerat moraliskt tvivelaktigt för att få fram information. Många ifrågasätter idag journalisternas etik. Inte för att jag på något argumenterar emot men när journalister skriver vad vi vill läsa så bär de kanske inte hela skulden?

I likhet med journalisterna används i politiska maktkamper ofta tvivelaktiga metoder. Så kallade negativa kampanjer (dirty campaigning) är relativt vanliga. För någon vecka sedan avslöjades att en moderat politiker spridit ett kedjebrev som förfalskas och på humorrelaterat sätt uppgavs komma från Socialdemokraterna och Sahlin med tips såsom att ej betala tv-licens för att få ihop ekonomin bättre. När Expressen häromdagen skrev att Maud Olofsson avgår efter valet beskylldes snabbt Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ligga bakom.

Det som dock lite överraskande skiljer politikerna från journalisterna i fallet Littorin är att de handlar och uttalar sig vänligt och respektfullt. ”Jag respekterar hans beslut. Jag tycker det är väldigt tråkigt.” sa Mona Sahlin i Aktuellt igår 7 juli, och ”Jag har väldigt stor förståelse för att han gör den bedömningen”, sa Ohly enligt Aftonbladet. I motsats till att ta varje chans att kritisera sina motståndare såsom vanligt i valrörelser visar partiledarna istället sympati och förståelse vilket är PR-mässigt klokt att göra i liknande situationer. Ordspråket ”Att ej sparka på människor som redan ligger” verkar ligga åtminstone politikerkåren varmt om hjärtat när det gäller familjeangelägenhter,

Två eller egentligen en intressant fråga uppkommer i fallen Olofsson och Littorin. Vem tar över? Tobias Billström får bråda dagar då han blir tillförordnad chef över arbetsmarknadsdepartementet och samtidigt fortsätter som migrationsminister. Men än mer intressant är frågan vem ska (eventuellt) ta över efter Maud? Personligen tycker jag att lite yngre fägring hade varit bra. Annie Johansson vore ett intressant alternativ.