26 juli 2010
Gudrun Schyman fick valuta för pengarna
av: Kalle Lindberg
Sommarens mest effektiva PRgrepp var Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen. Bålet följdes av en mängd ilskna reaktioner på facebook, bloggar och tidningssidor. Experter på PR menade att Gudrun Schyman riskerade att skada sitt eget varumärke. Biståndsarbetare tyckte att hennes tilltag var ett hån mot världens fattiga.
Nu, när det har gått ett par veckor, kanske känslorna har lagt sig tillräckligt för att vi ska kunna föra en mer sansad diskussion om Gudrun Schymans tilltag. Lyckades hon få upp kvinnolönerna på den politiska dagordningen, eller skymde den kontroversiella metoden budskapet och skadade avsändarens trovärdighet?
Min reflektion är att debatten efter Schymans aktion blir en del av budskapet, på samma sätt som alla kommentarer till Anna Odells och Lars Vilks konstverk blir en del av dessa konstverk. Och att denna debatt ställer flera intressanta frågor om hur långt vi har kommit när det gäller jämställdhet.
Varför var det mest män som angrep Gudrun Schymans aktion i Almedalen? Är det för att vi män att har så svårt att hålla tillbaka reflexen att tala om för kvinnor hur de ska göra och inte göra?
Och hur många blogginlägg har dessa herrar tidigare skrivit om orättvisan i att vi män tjänar mer än kvinnor med liknande arbetsuppgifter? Jag vet i alla fall att jag aldrig bloggat om frågan tidigare och antagligen inte skulle ha gjort det nu heller om det inte hade varit för att hundra tusen kronor gick upp i rök i Visby.
Vi killar kanske gör bäst i att inse att vi har blivit slagna av en tjej och att alla våra kommentarer, oavsett om vi hissar eller dissar Gudrun Schymans tilltag, bara bidrar till att bevisa vårt nederlag.