15 juni 2010
Vinden har vänt
av: David Heibrandt
De senaste veckorna verkar det som att en lång negativ trend för Alliansen har vänts. Flera opinionsundersökningar visar en blå ledning. För de borgerliga partierna är detta givetvis ett mycket välkommet besked. Även om opinioner är volatila så ger det en nödvändig boost och ett ökat självförtroende inför den valrörelse som är på väg att inledas på allvar.
För S V Mp-lägret är läget det omvända. Att tappa det överläge man haft under de snart fyra år som Alliansen har regerat, och helt plötsligt börja inse att den valvinst som tidigare setts som garanterad inte längre är säker, kan inte verka annat än demoraliserande. Alla organisationer fungerar bra i medvind, i kris ställs däremot extraordinära krav på ledarskap och samordning, två saker som saknas i det rödgröna lägret.
Mona Sahlin är just nu en av de minst avundsvärda personerna i svensk politik. Socialdemokraterna är ett parti på väg in i en djup kris och ser ut att göra sitt sämsta val någonsin. Hon har sedan hon tillsattes fått utstå ovanligt hård intern kritik. Det är något man sällan ser hos den socialdemokrati som traditionellt hållit sina medlemmar i ett åsiktmässigt strypkoppel där offentligt vädrande av allt som inte stämmer överens med partilinjen har straffats hårt och obarmhärtigt.
Till det har hon dessutom en allians av ovilliga att ta hänsyn till. Där Miljöpartiet är de som har störst potential att lyfta vänsterkoallitionen så är Vänsterpartiet tvärtom deras svaga punkt. Inte för att jag tror att folk i gemen är rädda för kommunistspöket Ohly, utan mer för att Vänsterns förnyade självförtroende medför något som mer och mer håller på att utvecklas till Mona Sahlins största huvudvärk: en vänsterpartistiska kravmaskin som jobbar för högtryck. I kraft av att det är omöjligt att sparka ut dem ur samarbetet utan en garanterad valförlust som följd så kan Ohly och co. villkora allt. Rent strategiskt så är det svårt att säga att vänstern agerar annat än rationellt. De har inget att förlora på att agera på det sättet då de egentligen är ett parti som bara fungerar i opposition. Om de inte kan visa tydliga resultat för sina väljare i form av anti-imperialistiska ställningstaganden, höjda skatter, stopp för privatiseringar och en kraftigt utökad offentlig sektor så kommer de straffas hårt i nästa val. Den vänsterledare som bidrar till att genomföra någon reform som ens andas liberala värderingar kommer dessutom med stor sannolikhet ses som Trotskist av sina partikamrater och få den politiska motsvarigheten till en ishacka i bakhuvudet.
Kort sagt så har Mona Sahlin problem, något som nu börjar märkas i opinionen. Det är hennes uppgift att hålla samman ett disparat gäng med flera aktörer som drar åt olika håll och har en uppsjö av egna agendor. Jag känner mig just nu tämligen övertygad om att det som kommer att avgöra valet är hur och om hon lyckas med just det.