17 juni 2010
Om konsten att sälja politik
av: David Heibrandt
I takt med att triangulering och omvärldsförändringar fört partierna närmare varandra så ökar trycket på deras kommunikationsavdelningar. I brist på tydliga produktskillnader så blir aggressiv marknadsföring viktigare för att vinna väljare. Coke eller Pepsi, sossar eller moderater. Den ena är något mera sötad, den andra är förpackad i rött.
För alla partier gäller att kategorin partipolitiskt intresse tappar konstant. Valdeltagandet går ner, det blir svårare och svårare att värva medlemmar till både moderparti och ungdomsförbund. Politisk representation i form av riksdagsplatser är förvisso fortfarande fördelat på samma sätt oavsett hur många som röstar, men det påverkar ändå i högsta grad hur partierna måste positionera sig. Ju färre som går och röstar, desto mer legitimt blir det att aktivt välja soffan istället för valbåset vilket gör att framförallt de mindre partierna riskerar att raderas ut helt av ett enda taktiskt kommunikativt misstag. FRA-debatten var ett typexempel på en sådan fråga. På grund av det debaclet och hur det hanterades så skapades ett onödigt missnöje bland en betydande andel av de borgerliga väljarna med hur en för dem viktig fråga behandlats. Samtidigt så skedde ingen stor tillströmning till motståndarblocket, utan det som hände var att den allmänna misstron mot politiken som instrument ökade, och att Piratpartiet fick enorm medvind i EP-valet.
Utifrån hur opinionsläget ser ut nu så verkar det här framförallt vara ett problem för alliansen, där den övergripande trenden består av en konstant förflyttning av väljare från de övriga partierna till moderaterna. Den stora förloraren i allianslägret är Centerpartiet som inte är långt ifrån att riskera att inte få någon representation alls. Kd ligger likaledes illa till, men har en stadigare bas, och kommer antagligen vara tvungna att slänga någon form av köttben till sina mer traditionalistiskt konservativa väljare. Om något eller bägge av de två partierna får tillräckligt mycket medialt stryk i slutet på valrörelsen så kan det komma att bli en helt ny och svårhanterlig parlamentarisk situation där alliansen får fler röster än motståndarsidan, men färre riksdagsledamöter.
På vänsterkanten så ser det annorlunda ut, där är det det stora partiet som läcker väljare till ett av de mindre. Socialdemokraterna tappar väljarstöd, vänstern är stabil och Miljöpartiet ökar, vilket ger vid hand att risken för oförutsedda överraskningar i form av partier som inte klarar fyraprocentsspärren är låg.
Alla partier har alltså tre faktorer att förhålla sig till när de utformar sin kommunikation och sina valstrategier; generella faktorer i form av omvärldsförändringar och väljarbeteenden, samarbetsstrategiska faktorer internt i blocken, samt partispecifika faktorer (dit jag räknar massmedial bevakning samt konkurrerande aktörers angrepp mot aktuellt parti).
Jag ska i ett par kommande blogginlägg ge mig på att försöka analysera vilka de största kommunikativa utmaningarna är för de olika riksdagspartierna, och också försöka mig på en något mindre extensiv analys för några av utmanarpartierna utanför riksdagen, samt hur partierna bäst bör jobba för att hantera dessa utmaningar.